Att tvingas släppa taget

Det i särklass mest besökta inlägget jag skrivit här på känslan handlar om att våga släppa taget. Nu nästan tre år senare så är jag mitt uppe i en kamp med mig själv att släppa taget om den jag älskar mer än något annat och som jag även skaffat två underbara söner med. Alldeles försent insåg jag att relationen till denna fantastiska person förändrats i en riktning som jag egentligen aldrig ville gå. Alldeles försent har jag insett att jag behöver ändra på många delar av det som är jag för att vara lycklig så jag drabbades av fullständig panik när hon faktiskt först bad att få flytta ifrån mig, att få vara själv, att få en chans att hitta sig själv och kanske om de är möjligt, hitta tillbaka till vår relation. I ren panik så släppte jag inte taget. Jag började krampaktigt hålla kvar i henne, försökte berätta vad som gått fel, vad vi kunde göra bättre, vad jag kunde göra bättre, vad orsaken egentligen var till att hon mådde dåligt. Jag försökte villkora och stänga alla dörrar fast jag inte ville. Jag grät, skrek, flörtade, tiggde, avslutade,  fick raseriutbrott för att jag inte förstod,  för att hon inte förstod och det jag inte ville förstå och så grät jag lite till. Jag kände mig sårad, lämnad, orättvist behandlad, dålig och värdelös.

Nu vill hon inte leva med mig längre och nu måste jag släppa taget. Det är mycket svårare än jag någonsin trott och anledningen till det är mina sårade känslor och min otroliga rädsla. Rädsla för det okända, för att bli fattig, för att förlora barnen, för att dö ensam, för att aldrig mer bli älskad och känna kärlek. Mina sårade känslor handlar mest om en känsla av att inte duga och att inte på något sätt vara värdig något samtidigt som en motstridig känsla skriker inom mig att jag visst är värd att älska att jag visst är fantastisk. När dessa två slås ihop uppstår en slags förtvivlad ilska som vägrar släppa mig som håller mig i ett järngrepp och förvrider mitt sinne.
Min rädsla och mina känslor hindrar mig alltså från att tänka klart, uttrycka mig klart och därmed se saker för vad det är. Mitt egenvärde har inte förändrats, jag är inte mindre älskvärd än tidigare utan kanske t.om. mer älskvärd nu. Jag duger inte för den jag älskar, för den jag planerade att gifta mig med men mitt värde sitter inte vad i hon tycker utan vad jag tycker om mig själv. Mina rädslor är mina rädslor och kommer inte att försvinna men det är “bara” rädsla och oro inför framtiden vars öde jag själv kan kontrollera.  Jag blir den jag väljer att bli. Vill jag behålla mina barn och ge dom en trygg uppväxt så ser jag till att min hitintills livs största kärlek får sin önskan igenom.

Så jag släpper taget och inser panikartat att det är jag som behöver räddas, som faller utan skyddsnät. Livet tar en dramatisk vändning och jag är livrädd.

Jag tänker fortsätta försöka dela med mig av det som händer med mig och hur jag ser på seperationer och lite om varför det händer. Framför allt gör jag det för min skull men kanske kan det ge någon annan något slags stöd eller något att tänka på.
Alla kommentarer uppskattas!


Kommentarer

6 svar till ”Att tvingas släppa taget”

  1. Känner starkt med dig. Man måste vara två som har viljan. Annars spelar det ju ingen roll vad man gör för att hålla kvar. Har precis “förlorat” en vän och det gör ont. Som du säger har man ju alltid ett värde i sig själv. Alla är vackra och värdefulla. Men att bli bekräftad och omtyckt av någon man vill dela sin tid med gör ju också att man känner sig värdefull. Någon gång i framtiden kommer en ny kärlek som kan uppskatta och sätta värde på den man är. Men hur gör man för att inte bli bitter och cynisk så att man kan och vågar älska igen?

    1. Ulf!
      Förlåt att jag tagit sån otrolig lång tid på mig att svara. Jag har ingen aning och när du skrev din fråga tänkte jag att jag skulle fundera på det men jag kom inte på något svar. Kanske för att jag själv är mitt uppe i att avvärja bitterheten och cyniska gifter i min kropp. Det jag tror kommer att hjälpa mig är att vilkorslöst älska mig själv. Dvs ta hand om mig själv. För vissa en enkel sak för andra, som för mig, en svår sak.
      Att älska är alltid ett stort risktagande och kommer alltid att vara det. För att kunna älska igen måste man uppvisa stort mod och aktivt arbeta med att stöta bort rädslan över att bli sårad igen. Jag är övertygad om att bitterhet och cyniska kommer som ett brev på posten om vi låter vi den rädslan styra och kontrollera vårt beteende.

      Inte så mycket till svar kanske men det är iaf ett svar. Lycka till Ulf

  2. Profilbild för KOMPIS
    KOMPIS

    Du skriver så bra….jag har också separationsproblem, men med mina föräldrar istället….

    Undrar om du eller någon annan kan citatet: den man älskar släpper man fri…och så är det nån fortsättning som jag ej kan,,,¨

    Anyone??

    1. Tack kompis!

      Jag tror faktiskt inte att det finns någon självklar fortsättning på: ” Den man älskar släpper man fri” Inte vad jag vet iaf. 🙂

  3. Profilbild för Madelene
    Madelene

    If you want something very badly, set it free.
    If it comes back to you, it’s yours forever.
    If it doesn’t, it was never yours to begin with.

    Kram till er

  4. Tack Madelene!

Lämna ett svar till känslan Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *