Känslan tänker delta i #blogg52. Ett inlägg i veckan under ett år.
Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Ingen annan än jag, Mathias, skriver på känslan längre. Ett tag var vi 4 st. Känslan startade 2004-07-24 då undertecknad köpte domänen kanslan.se.
Grundtanken med känslan har alltid varit att vi människor behöver prata mer om vad vi känner och varför vi känner som vi känner. Jag är övertygad om att det behövs forum där det ges utrymme att kunna stöta och blöta tankar och funderingar där det är tillåtet att få äga sina egna känslor. Sidan Känslan har alltid varit tänkt att vara en sån plats.
Den här sidan har inte på något sätt nått ditt. Det har snarare blivit någon slags personlig klagomur eller något liknande för undertecknad och det var aldrig riktigt min avsikt men det blev så en ändå. Jag har dock inte gett upp om tanken att försöka få hemsidan känslan mer levande. Jag tror fortfarande att idén med “känslan” är viktigt. Om inte annat så känns det bra för mig att bara den finns till som någon slags mikroskopisk motpool mot dagens förbannade ytlighet och konsumtionshets.
Det mest lästa inlägget här på känslan är Att våga släppa taget . Detta lilla inlägg har ca 300 besökare i månaden. Inte så mycket kanske någon tänker men det ger ändå en viss fingervisning om att frågan om att släppa taget, att gå vidare från obesvarad kärlek eller kanske se sig om efter något nytt är en fråga som folk faktiskt googlar. Jag är väl medveten om att det en förhastad, kanske t.om. felaktigt dragen, slutsats att påstå att det sen juni 2007 har suttit totalt ca 20000 människor i sin ensamhet och försökt hitta något slags mod att släppa taget om någon/något de håller kärt. Jag anser ändå att det ger en viss fingervisning om att det är just sådan här frågor vi behöver prata mer om tillsammans inte ensamma googla det framför datorn. Vi behöver inte prata mer om mode, prylar, husrenoveringar och annat som dagens media vill få oss att se som en väsentlig del av våra liv. Vi behöver prata om våra känslor och vända på våra känslostenar, ta upp dem och granska dem för att kunna avgöra vilka som är fina nog att sparas och vilka som ska kastas. Det kan vi aldrig göra ensamma utan det gör vi bäst tillsammans med någon som ger oss det utrymmet och som kärleksfullt stannar kvar och ömsom leder ömsom följer oss tillbaka till oss själva. Vi behöver alla få bli det vi egentligen är, inte det som någon annan vill att vi ska vara. Jag tycker att det viktigt att vi ger varandra den tillåtelsen.
Det ska bli spännande att skriva 51 st inlägg till för #blogg52. Förhoppningsvis så kommer jag skriva ännu mer.
Vill du skriva på känslan så hör av dig. Det skulle uppskattas.
Lämna ett svar